När turisterna har åkt hem och höstmörkret börjar anas, förvandlas skärgården till något nytt. Efter sommarsäsongen smet jag iväg till ön Harstena under några dagar. Harstena hade verkligen stängt ned för i år. Det var folktomt. Endast några få åretruntboende fanns där. Jag stängde av min mobil. Stängde ner alla distraktioner. Med mig hade jag min kamera, papper och pennor.
Jag var nyfiken. Vad händer i mig när jag får lugn och ro i huvudet? Kommer jag bli rastlös eller känna mig ensam? Jag övervägde om jag skulle ha böcker eller musik med mig, men kom fram till att det blir en renare upplevelse utan intryck utifrån.
Vad finns det att göra på Harstena, off-season? Vandra, titta, fota, bada – ungefär så. Inte mycket mer. Det var det jag gjorde. Och började rita igen. Att rita tar tid. Det är sällan jag tar mig tid hemma till det. Det var nog den största vinsten, och lyxen. Att kreativiteten tar plats när det blir ledigt i huvudet är egentligen något jag vet, och det var fantastiskt att få uppleva det så tydligt. När jag gick runt på ön kunde jag helt tappa bort mig i mitt fotande. Jag låg på marken för att få en perfekt vinkel på blåbärsriset i motljus. Jag satt vid vattenbrynet och försökte fånga vattendroppar som skvätte upp, utan att själv bli blöt. Tiden gick och jag förlorade mig helt i det jag höll på med.
Sjöboden jag hyrt låg på en klippa, precis vid havet. Utanför fönstret kunde jag följa vädret, havet, svanarna och solen. På klippan fanns en bänk fastbyggd mot solnedgången. Där njöt jag med en skål popcorn, av att se kvällen komma. Som på bio, fast på riktigt. Himlen bytte färg. Dagen tog slut. Mot klipporna kunde jag fortfarande höra havet, men glittret på vågorna försvann sakta. Fåglar drog förbi. Svanarna lyste vita en stund efter att solen gått ned. Filten värmde mig när det blev skymning.
Tankarna fick fritt spelrum, utan avbrott. Det lade sig en rofylld känsla inom mig efter en stund. Tanken kunde tänkas till slut. Jag skrev och reflekterade. Det fanns ingenting jag borde göra. Inget som väntade på mig. Inga måsten. Nästa år bokar jag nog fler dagar för mig själv på en klippa någonstans.
Harstena hade stängt ned för säsongen – men för mig var det precis det som öppnade upp för nya tankar och skapelser.
